alltingetochmittemellan

Jag har en underbar farfar. Han är 97. Förståeligt nog har han lite svårt att röra sig ibland. Korta sträckor går bra med rullatorn, enstaka steg går bra med bara käpp. Allt annat är svårt, och det går långsamt och vingligt. Och ibland måste det gå snabbt, behöver man gå på toaletten kan man inte vänta. Och det behöver man. Ofta.

I juni dog hans storasyster – fantastiska, underbara, härliga Inga-Lisa, nästan 99 år gammal. Hon begravdes i tisdags, en alldeles underbar ceremoni som förtjänar ett eget inlägg. Men här kom problemet; Inga-Lisa bodde i Stockholm, en lång resa för en 97årig man. Pappa och hans fru skulle köra upp, tillsammans med mina två minsta syskon. Det var inte direkt ett alternativ – att sitta så länge i bilen hade varit jobbigt, och de hade behövt stanna alldeles för ofta. Så, hur skulle vi lösa det?

Jag och pappa diskuterade och kom fram till att en flygresa skulle vara det bästa, men jag var lite nervös. På flygplanet skulle det ju inte vara några problem, men allt runtomkring. Långa sträckor att gå, kanske utan rullatorn dessutom. Stressigt att komma till flygplatsen i tid. Säkerhetskontroller och trängsel på flygplatsen. Väntan på bagage och svårigheter att röra sig i planet. Men – tji fick jag!

Visst blev det stressigt på vägen dit – jag slutade i Malmö 16.15, skulle hämta farfar i Lund och planet gick från Sturup 17.45. Kändes lite tajt med tid, och det blev ganska snabb körning kan jag lova. Men, vi kom fram i tid. Nu kom den svårare biten – checka in och sedan ta sig till gaten. Eller ja, det tänkte jag i alla fall. Vi kom till incheckningen där vi träffade på världens mest service-minded person. Jag förklarade situationen, att farfar rör sig dåligt och frågade hur vi skulle göra för att det skulle gå så lätt som möjligt. Killen föreslår att vi ska checka in rullatorn och placera farfar i en rullstol som jag sedan kör till gaten – om vi inte ville få hjälp med att köra den också. Han tog hand om hela incheckningen – paketering av rullatorn, incheckning av den och bagage, samt att han beställde rullstolsservice för ankomsten på Bromma. Säkerhetskontrollen gick som en dans, farfar satt kvar i rullstolen och kördes genom metalldetektorn – ja, det pep som en hel musfarm – och blev sedan visiterad av personalen, väldigt försiktigt och värdigt, fortfarande sittande i rullstolen.

Väl framme vid gaten hade killen vid incheckningen sett till att vi skulle få gå ombord först och reserverat platser längst fram, allt för att göra det så lätt som möjligt för oss. Det var två personer till som behövde lite hjälp ombord – framför allt en dam som behövde mer hjälp än vi gjorde. Personalen som var där och hjälpte henne var så fina och omtänksamma när de skulle lyfta henne och hjälpa henne på olika sätt. De frågade var de kunde ha händerna när de skulle lyfta och var väldigt försiktiga och mjuka.

När vi kom fram till Bromma fick resten av passagerarna ta sig ur flygplanet via trappor. Efter att alla andra hade lämnat planet kördes en speciell "lastbil" fram som anslöts till flyget med en smal brygga. Jag och farfar tog oss över bryggan för egen maskin, och damen som behövde mer hjälp blev körd i sin smala rullstol över. Inne i lastbilen blev hon överlyft till sin egen rullstol, fortfarande med samma omtänksamma och värdiga hjälp, under tiden flaket sänktes ner som en hiss. Sista biten sänktes vi ner som på ett lastbilsflaks nedfällbara flik. Nedanför väntade personal med en rullstol till farfar och han fick hjälp med att slå sig ner och blev inkörd till terminalen. Väl där inne hade min pappas fru redan tagit emot hans bagage och rullstol och vi tog oss till Blackeberg, till farfars lillasyster där han skulle sova den natten. Allt som allt gick det så fantastiskt smidigt, och farfar var så lycklig.

Vägen hem gick nästan lika smidigt, men bara nästan. Vilken skillnad personalens inställning gör! Det var krångligt som sjutton att boka det över telefon, tjejen på andra änden förstod inte alls vad jag ville och visste inte hur hon skulle göra det ändå. Men till slut så gick det. Vi kom till Arlanda och fick beskedet att hjälp med rullstol skulle anlända en halvtimme senare. Det innebar att vi inte kunde komma genom säkerhetskontrollen och in på själva flygplatsen innan dess. Efter ett litet tag bestämde jag mig för att fråga i informationsdisken istället, och hon kirrade en rullstol på två minuter. Vi checkade in, rullatorn skickades återigen som bagage och vi tog oss till säkerhetskontrollen. Här gick det dock inte alls lika smidigt som på Sturup. Farfar kördes genom i rullstol men sedan skulle han stå upp för att bli visiterad, och jag fick inte komma genom och hålla i honom så han inte skulle ramla. När jag gjorde det ändå fick jag lite skäll och blev beordrad att gå tillbaka för att gå genom bågen sen. Rent allmänt kändes det inte alls lika omtänksamt eller värdigt den här gången som förra. Väl framme vid gaten fick vi visserligen gå på först, däremot fick vi inte platser längst fram utan snarare någonstans i mitten, vilket var rätt besvärligt för farfar.

När vi väl landade på Sturup var det dock tillbaka till den extremt goda servicen – enda problemet var för farfar att ta sig fram till utgången på planet. Där blev han hämtad med rullstol av personal, som körde honom till bagageutlämningen. Dessutom hämtade han ut rullatorn innan bagagebandet hade kommit igång och hjälpte oss att packa ut och montera den. Han tog riktigt bra hand om oss.

Sammantaget fick vi en helt fantastisk service, som inte kostade oss en krona. Helt fantastiskt! Vill man ha riktigt bra service rekommenderar jag dock de mindre flygplatserna!